De fyra viktigaste metoderna för att beräkna företagsvärde för små och medelstora företag är multipelmetoden, intrinsic value-metoden, intjäningsvärdemetoden och DCF-metoden. Här är vad du bör veta om varje metod. Enkelt förklarat och med exempel.

Multipelmetoden

För en översikt över våra nuvarande Marknadsdata om värderingsmultiplar .

Värdering = grundläggande nyckeltal multiplicerat med värderingsmultipeln

Multipelmetoden (även känd som ”multiplikatormetoden”) är en procedur som ofta används inom området fusioner och förvärv. Metoden möjliggör en snabb kontroll av om en köpeskillingsförväntning för företagsförsäljning är realistisk och lämplig på både köpar- och säljarsidan. 

De priser som för närvarande uppnås av jämförbara företag som redan har sålt används. Du undersöker den multipel som dessa företag såldes för och tillämpar denna faktor på företaget som värderas. Multiplar kan till exempel vara multiplar av rörelseresultat (”EBIT-multipel”), resultat före skatt, räntor, avskrivningar och amorteringar (EBITDA-multipel) eller försäljning (”försäljningsmultipel”).

Metoden lämpar sig i första hand för företag som har funnits länge. Här kan flerårig vinstutveckling läggas till grund för värdering. Ju bättre empiriska värden är, desto mer meningsfullt blir resultatet. I alla fall är det tillrådligt att använda multipelmetoden förutom att kontrollera rimligheten av ett företagsvärde som fastställts med en annan metod.

Det indikativa värdet för företaget som fastställts med hjälp av multipeln motsvarar ”företagsvärdet”. Detta är värdet av eget kapital plus finansiella skulder. Det innebär att den finansiella skulden måste dras av från det fastställda bolagsvärdet för att fastställa värdet på det egna kapitalet.

Värdering med EBIT-multipelmetoden

Vid värdering av företaget med EBIT-multipelmetoden multipliceras det genomsnittliga nettoresultatet före räntor och skatter (“EBIT”) för de senaste åren med EBIT-multipeln. Resultatet före skatter och räntor beaktas så att multiplerna förblir jämförbara även för företag med olika skattesatser och skuldkapitalstruktur. För mindre företag med en omsättning på upp till 20 miljoner ligger det observerade intervallet för multiplar främst i intervallet 4 – 10. En multipel på 6 eller högre betyder att företaget är mycket attraktivt. Utöver siffrorna beror var företaget ligger inom intervallet på olika ”mjuka faktorer”. 

NIMBO använder EBITC-multiplar för att värdera företag

Grunden för detta är EBIT plus hela verkställande direktörens ersättning (bruttolön, arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen, bilkostnader).

I mindre företag kan verkställande direktören i viss mån bestämma sin egen lön. ”EBITC” möjliggör en jämförelse med andra företags lönsamhet utan snedvridningar orsakade av löner som är över eller under marknadslönerna, egenheter i kapitalstrukturer och olika skattesatser. Med EBIT-varianten justeras även verkställande direktörens lön, men NIMBO föredrar EBITC-varianten eftersom den ur ett empiriskt perspektiv kan förklara observerade köperbjudanden bättre än EBIT-varianten.

Värdering med EBITDA-multipelmetoden

När det kommer till EBITDA (vinst före räntor, skatter, avskrivningar) beaktas inte av- och nedskrivningar jämfört med EBIT. Med samma EBIT kan EBITDA för ett tillgångsintensivt företag vara betydligt högre än ett personalintensivt.

För tillgångsintensiva företag med högt egenvärde är det vettigt ur köparens perspektiv att arbeta med EBITDA-multiplar, eftersom avskrivningsbeloppet tillåter ett visst spelrum, vilket kan förvränga resultatet. Den fas av investeringscykeln företaget befinner sig i bör alltid beaktas. Kommer det några investeringar?

Värdering med försäljningsmultiplar

Ur en investerares perspektiv är den potentiella vinsten för ett företag särskilt intressant. Men om den nuvarande vinsten inte är meningsfull, är mycket liten eller till och med negativ bör ett annat nyckeltal, såsom försäljning, övervägas. Detta kan vara vettigt, till exempel om köparen tror att de kan förbättra avkastningen på försäljningen med sina egna befintliga, mer effektiva kostnadsstrukturer. Med denna metod tar den potentiella köparen en större risk och måste tro att företaget kommer att gå med vinster i framtiden. 

En försäljningsmultipelvärdering kan också användas som tillägg eller för att kontrollera rimligheten av andra värderingar.

Försäljningsmultiplar är betydligt mindre än EBIT-multiplar. Det observerade intervallet ligger mestadels mellan 0,2 och 2, beroende på bransch, lönsamhet, tillväxtutsikter och några andra faktorer. För lågtillväxta och små eller icke lönsamma företag är försäljningsmultiplar mellan 0,2-0,6 realistiska. Beroende på försäljningsnivån kan redan en förändring av försäljningsmultiplen med en faktor 0,1 ha stor inverkan på företagets värde.

Om du gör en värdering med både EBIT och försäljningsmultiplar, och värderingen med försäljningsmultiplen resulterar i ett högre värde än värderingen med EBIT-multiplen, indikerar detta en lägre avkastning på försäljningen än jämförbara företag.

Egenvärdesmetoden

Värdering = företagets egenvärde

Detta är den enklaste metoden för att fastställa tillgångsvärdet.

Du lägger till värdena för anläggningstillgångar och omsättningstillgångar till marknadspriser från balansräkningen, korrigerar dem för de dolda reserverna och drar av skatter, skulder och skulder. 

Egenvärdet visar på ett ganska lågt företagsvärde.

För det fall att egenvärdet inte får ränta som står i proportion till risken eller bolaget till och med går med förlust är det finansiella företagsvärdet – utan några värdehöjande samverkan med en eventuell köpare – i princip detsamma som likvidationsvärdet.

I samband med försäljning av ett företag har det inneboende värdet i första hand ett informationsvärde och ligger vanligtvis under värderingsintervallet för de multipla metoderna, då ingen goodwill och intjäningspotential över minimiräntan visas.

Fördelar och nackdelar med denna metod

Att använda egenvärdesmetoden som ett komplement, till exempel i kombination med en mer optimistisk metod, som inkomstvärdemetoden (se avsnittet om medelmetoder) kan definitivt vara vettigt.

Den kvantifierar nuvärdet av företagets befintliga tillgångar och visar det faktiska beloppet av eget kapital. Detta är viktigt för finansieringen.

Betydelsen av egenvärdemetoden

Egenvärdemetoden spelar bara en mindre roll idag. Fördelarna är helt klart användarvänligheten och den enkla spårbarheten av resultaten. Bristen på informativt värde är negativt för många företag, eftersom immateriella värden och framtida utveckling inte beaktas.

Förenklad inkomstvärdesmetod

Värdering = Avkastning dividerat med kapitaliseringsgrad

Vid värdering av ett företag med intäktsmetoden ses företaget som en investering som genererar konstanta intäkter. Dessa konstanta avkastningar värderas enligt den finansiella matematiska formeln för en evig årlig inkomstström. Den genomsnittliga, förväntade, hållbara vinsten efter skatt under de kommande tre till fem åren divideras med en riskjusterad ränta (”kapitaliseringsränta”). Värdet som bestäms på detta sätt resulterar i värdet på eget kapital (så kallat ”equity value”).

Eftersom inkomstmetoden är baserad på prognoser bör de underliggande värdena vara så realistiska som möjligt. Resultatet bör också kontrolleras för känslighet för ändrade antaganden (t.ex. lägre/högre avkastning och räntor). Frågan uppkommer alltid i vad mån det värderade företagets befintliga lönsamhet kan överföras till köparen vid en försäljning.

Maskiner eller varulager som är nödvändiga för normal drift ingår redan i denna beräkning, eftersom dessa är en förutsättning för att uppnå den hållbara avkastning som ligger till grund för värderingen.

Beräkning av kapitaliseringsränta

Kapitaliseringsränta = basränta plus marknadsriskpremie plus företagsspecifik riskpremie

Kapitaliseringsgraden består av tre faktorer.

 Basräntan, även känd som den riskfria räntan. Det är vanligtvis räntan på statsobligationer med en löptid på 10 eller trettio år. I slutet av 2021 avrundades basräntan i Tyskland till 0,10 %.

Marknadsriskpremien som återspeglar entreprenörsrisken i relevant bransch och land.

Den företagsspecifika riskpremien, som utvärderar företagets specifika affärsrisker.

Exempelvis brukar en ränta på runt 20 % vara realistisk för värderingen av en hantverksverksamhet på grund av det ofta högre beroendet av ägaren. Detta bevisades empiriskt av verkliga inköpspriser.

Faktorer för att bestämma riskpremien

Fungibility : Företaget kan tjäna pengar snabbt, säkert och utan höga kostnader. Detta är i allmänhet inte fallet för onoterade företag.

Företagsägarens roll: Företaget är mycket beroende av företagsägaren. Alla beslut och kontakter är fokuserade på honom.

Företagets strategi: Det finns ingen begriplig strategi på kort, medellång och lång sikt.

Konkurrens: Konkurrenstrycket är högt och som ett litet företag med en liten marknadsandel finns det en ökad risk för marginalpress eller till och med att pressas ut från marknaden.

Kundstruktur: En stor del av omsättningen genereras hos ett fåtal kunder. Det finns knappast några hinder för att byta för kunder. Kunderna har åldrats med ägaren och kommer inte längre att finnas där inom överskådlig framtid.

Leverantörsstruktur: Det kan förekomma leveransflaskhalsar eller förseningar i produktionen på grund av beroende av enskilda leverantörer och det finns inga alternativ.

Förvaltning: Den är otillräckligt kvalificerad och/eller erfaren. Det finns en risk att den lämnar företaget efter ett ägarbyte.

Anställda: Utbildningsnivån för de anställda är ganska låg. Lämpliga yrkesarbetare är svåra att hitta på arbetsmarknaden, vilket har en negativ inverkan på den framtida tillväxten. Det finns ett beroende av några nyckelpersoner som inte är lätta att ersätta.

Engångsförsäljning: Försäljningen genereras huvudsakligen från engångskunder.

Fördelar och nackdelar med denna metod

Betydelsen av kapitaliserade inkomstmetoden i Tyskland

I Tyskland är inkomstvärdemetoden den mest använda metoden (IDW S 1). Det är det värderingsförfarande som lagen föreskriver för företagsvärdering för arvs- och gåvoskatt. Inkomstmetoden används i enlighet med detta av skattemyndigheterna och är allmänt accepterad i rättsliga tvister.

Arbetsgruppen med värdebestämmande företagskonsulter inom hantverkssektorn har tagit fram AWH-standarden för värdering av små och medelstora hantverksföretag. Den är också baserad på kapitaliserade inkomstmetoden och anpassas efter dessa företags speciella egenskaper. ZdH ger ytterligare information om bedömning enligt AWH-standarden.

Den diskonterade kassaflödesmetoden (DCF) 

Denna metod har sitt ursprung i klassisk investeringsredovisning. Internationellt är detta den utvärderingsmetod som har högst erkännande.

Teoretiskt ger DCF-metoden det mest exakta företagsvärdet. Kärnan i saken ligger dock i behovet av att projicera detaljerade framtida intäkter eller kassaflöden och motsvarande riskjusterade räntor (kalkylränta) för att diskontera dem till deras nuvärde.

Fördelen gentemot inkomstmetoden är den höga graden av flexibilitet, då det inte bara är nödvändigt att utgå från en enda ”hållbar avkastning”, utan man kan till exempel separat prognostisera utvecklingen av intjäningsläget de kommande 5 åren. Detta ökar dock också komplexiteten och behovet av förklaring av bedömningen.

DCF-metoden är mer lämpad för att bestämma företagsvärde för stora företag. Utgångspunkten är alltid en affärsplan för de kommande 5-7 åren. Denna metod tenderar att resultera i högre företagsvärden.

Till skillnad från inkomstmetoden, som tar utgångspunkt i framtida inkomster, beaktas här överskottsbetalningarna, så kallade kassaflöden.

En åtskillnad görs mellan brutto- eller entitymetoden och netto- eller kapitalandelsmetoden. I praktiken används oftast entitymetoden, som bestämmer företagsvärdet, det vill säga företagsvärdet inklusive finansiella skulder.

Här diskonteras bolagets fria kassaflöde, inklusive ränta på lånat kapital, till idag med den vägda kapitalkostnadsräntan av de finansiella resurser som är bundna i bolaget. Syftet med att beräkna kapitalvärdet är i första hand att spegla ett företags operativa potential.

Så långt det är möjligt bör en hel investeringscykel beaktas, eftersom investeringar i omsättnings- och anläggningstillgångar har en betydande inverkan på kassaflödena.

Kassaflödesprognosen och valet av diskonteringsfaktorer är justerskruvar som kan användas för att flytta resultat i önskad riktning. För att säkerställa resultatens tillförlitlighet är en känslighetsanalys som visar påverkan av förändringar i antaganden på företagets värde väsentlig. 

Valet mellan DCF-metoden och intäktsmetoden har i princip ingen inverkan på värderingsresultatet om premisserna är desamma. Beslutet att använda någon av bedömningsmetoderna bör därför bero på målgruppen och syftet med bedömningen.

Fördelar och nackdelar med denna metod

Olika medelvärdesberäkningsmetoder/blandningsmetoder

På grund av uppskattningen av värdena är intäktsmetoden förknippad med osäkerheter. Kombinationsmetoderna tar även hänsyn till företagets substans i sin utvärdering.

Tanken bakom medelmetoder är att ta hänsyn till både tidigare och framtida förväntningar och risker. Detta leder till en hög acceptans, särskilt bland företag inom små och medelstora företag. Kommersiella och hantverksföretag och företag inom tillverkningssektorn använder det i planerade transaktioner, men det används också ofta i familjeintern successionsplanering.

Resultatet baseras på det vägda genomsnittet av tillgångens och intjäningsvärdet. Viktat innebär vanligtvis att dubbelt intjäningsvärde läggs till det inneboende värdet. Resultatet dividerat med tre och ökat med de icke operativa tillgångarna ger företaget värde. Men även alternativa metoder används där substansens och inkomstens andelar av det totala värdet viktas olika.

Medelvärdesmetoden eller Berlinmetoden

Med medelvärde eller Berlin-metoden bildas det aritmetiska medelvärdet av intjäningen och substansvärdet. Den bygger på tanken att svaga företag med höga intäkter vanligtvis är utsatta för högt konkurrenstryck, vilket sannolikt kommer att minska dessa intäkter i framtiden. 

Värdering = (inkomstvärde + egenvärde) / 2

Wienförfarandet

I Wienmetoden beräknas även det aritmetiska medelvärdet av inkomst- och substansvärdet (tillgångsvärdet). Men beräkningen av dessa två värden skiljer sig från till exempel Berlinmetoden. 

Generaliseringen av de faktorer som är svårast att fastställa gör Wienförfarandet till ett förenklat förfarande. Kapitaliseringsgraden är satt till nio procent. Den osäkra prognosen för framtida resultat undviks genom att ta genomsnittet av de tre senaste räkenskapsåren. Wienförfarandet används ofta som ett alternativt förfarande när parterna inte har kunnat komma överens om andra värderingsmetoder.

Värdering = (inkomstvärde + egenvärde) / 2

Övervinstmetoden

Övervinstmetoden är en annan genomsnittsmetod och bygger på antagandet att vinsten på lång sikt endast motsvarar en lämplig avkastning på egenvärdet.

Som ett resultat av hänsynen till att högre vinstmarginaler minskar över tid aktiveras övervinster som överstiger normalräntan till en högre ränta. Faktorer som kan vara orsaken till en vinstnedgång är till exempel en svagare ekonomi, ökad konkurrens m.m.

För att bestämma värdet måste två saker fastställas:

1. Räntebelopp som det inneboende värdet ger långfristig ränta (”normalränta”).
2. Antal år för vilka övervinsten ska gälla, vilket läggs till det egna värdet.

Från den effektiva vinsten dras räntan på det i bolaget bundet egenvärdet till återanskaffningspriser till normalränta. Denna ”övervinst” utöver normalräntan läggs till det inneboende värdet under ett visst antal år. Normalt används en period på 3-8 år.

Utvärdering

= egenvärde + nuvärde av övervinster

= egenvärde + antal år med övervinst x (vinst – (normalränta x egenvärde)) 

Numeriskt exempel: 1 000 000 + 3 x (200 000 – (10 % x 1 000 000)) = 1 300 000

Betydelsen av övervinstmetoden: Det spelar ingen roll i affärsvärderingspraxis.

Den schweiziska metoden eller praktikermetoden

Den praktiska metoden är lätt att förstå och förstå och är ofta den första referenspunkten för både köparen och säljaren. 

I framgångsrika företag leder praktikermetoden till mycket konservativa, låga värden för företaget. 

Den schweiziska skatteförvaltningen använder också denna värderingsmetod. Hon räknar med en kapitaliseringsränta på 9,5 %. 

Värdering = 2/3 x intäktsvärde + 1/3 egenvärde

Stuttgartprocessen

Med Stuttgartmetoden bestäms ett företags värde av summan av dess egenvärde och dess intjäningsvärde. Detta förfarande användes i första hand för att fastställa bolagsvärdet för onoterade bolag vid arv eller gåvor. Eftersom detta förfarande inte längre är aktuellt avskaffades det 2009.

speciella fall

---

Specialfall: Lågt utbyte med mycket substans

Schnettlermetoden behandlar det speciella fallet med lågvinstgivande eller olönsamma företag med ett högt egenvärde som inte ger lämplig ränta på tillgången. Det är min blandning av egenvärde och inkomstvärde.

Nedskrivningen av det höga lagret av materiella anläggningstillgångar leder till bokföringsmässiga förluster. En köpare skulle redovisa den materiella anläggningstillgången till reducerad återanskaffningskostnad och därigenom minska avskrivningarna och på motsvarande sätt öka det intjänade värdet.

Vanliga frågor